Kinesiska skuggbanker – på gott och ont

Det svenska uttrycket ”skuggbanker” har en negativ klang, men den kinesiska motsvarigheten 影子银行 (yingzi yinghang)  låter betydligt mindre negativ för den breda skaran av kinesiska sparare och företag som använder dem

Oavsett vad de kallas så har de blivit en av de största orosmolnen för investerare. Vi lägger tid på att övervaka situationen, både på makro- och politisk nivå liksom då vi träffar existerande och potentiella portföljbolag. Samtidigt måste vi beakta de fördelar som skuggbankssektorn ger den kinesiska ekonomin och de finansiella marknaderna och inse att den är en del av avregleringen i det finansiella systemet.

De omdiskuterade skuggbankerna i Kina är inte något nytt fenomen och procentuellt sett utgör de faktiskt en liten del av bankernas totala tillgångar jämfört med andra länder. I Kina är dessutom systemet enklare utan flera nivåer och det är delvis reglerat.

Kinesiska banker kontrolleras och regleras i mångt och mycket av regeringen och de är generellt motvilliga att ta på sig för mycket risk. Det betyder att banker främst lånar ut till statsägda bolag och undviker generellt att låna ut till småföretag och den privata sektorn. Många av de företag vi investerar i har inga bankskulder alls eftersom de har tvingats att växa och utvecklas på det sättet. Företag och entreprenörer utan tillgång till bankkrediter hittar andra finansieringsvägar, inklusive peer-to-peer-lån där småbolag lånar av varandra eller via så kallade ”trusts” eller investeringsbolag.

Å andra sidan investerar kinesiska placerare pengar i WMPs (Wealth Management Products) i jakt på högre avkastning än vad de låga statsstyrda inlåningsräntorna ger. WMPs styrs av investeringsbolag vilka vanligtvis kontrolleras av statliga bolag. Då dessa företag förvaltar tillgångar med högre risk kan de också ge högre avkastning.

Dessa produkter vållar oro. För det första säljs de genom vanliga banker som om de vore säkra och garanterade produkter trots att de definitivt inte alls är så säkra placeringar. Så vitt jag kunde bedöma när jag besökte så kallade investeringsenheter i kinesiska banker är inte värderingen av underliggande säkerheter alltid gjord i enighet med tillbörlig riskutvärdering. Bolag som använder sig av investeringsbolag för sin finansiering kan också anses som mer riskfyllda då de annars kunde ha tagit banklån.

För det andra har den största delen av finansieringen skett i industribolag, infrastruktur eller fastighetsprojekt enligt China Trust Association. De är till sin natur mer långsiktiga än produkter som löper 1-3 år vilket väcker frågan vad som händer när dessa långsiktiga produkter löper ut och värdet på de underliggande tillgångarna har sjunkit eller när investerarnas förtroende har minskat.

För det tredje vållar även den exponentiella tillväxten viss oro. När jag flyttade till Kina 2010 värderades investeringsbolagens tillgångar till tre miljarder RMB. Idag har de nått 10-15 miljarder RMB. Hur mycket kommer de att växa om inte regeringen tyglar utvecklingen och vilken kommer effekten bli på Kinas ekonomiska tillväxt om regeringen gör det?

I en tid då vi hör om potentiella konkurser bland investeringsbolag ligger den svåra uppgiften för myndigheterna i att skydda investerare men samtidigt förhindra uppbyggnaden av systemrisker och inte öka risken för moralisk risk drivet av underförstådda garantier. Blickar vi framåt så tror vi inte att regeringen kommer slå ner på skuggbankssektorn utan snarare reglera den med förbättrad riskkontroll, böter och ökad transparens. Det kommer vara positivt för den kinesiska ekonomin och det finansiella systemet liksom för investerare. Det kan också öka aptiten på den inhemska aktiemarknaden när lokala kinesiska investerare förstår att WMPs inte alltid kommer att vara säkra alternativ med hög avkastning.