Därför tycker vi om den indonesiska marknaden

”Han är en bra person” tycktes varenda indones säga när jag under förra veckan besökte landet. Mannen de syftade på är Joko ”Jokowi” Widodo, som den 20 oktober svors in som Indonesiens sjunde president. Tiden kommer att avgöra, men det är inte omöjligt att Jokowi verkligen är rätt person på rätt plats.

53-årige Jokowi är self-made. Han lyckades på egen hand etablera sin möbelfirma, och valde senare att arbeta politiskt - senast som guvernör i Jakarta. Han lyckades få väljarnas stöd tack vare att han anses vara en ny typ av ledare, till skillnad från den gamla skolans korrupta politiker. Hans nyligen utsedda regering kanske inte lever upp till alla förväntningar, eftersom inte alla ministrar är teknokrater. Men han har hållit sitt löfte angående integritet. Alla ministerkandidater behövde genomgå korruptionskontroller, och fick sina bankkonton granskade. Jokowi har även brutit ny mark genom att tillsätta åtta kvinnor som ministrar, det högsta antalet någonsin.

Vi gillar Indonesiens ekonomi och marknad. Med världens fjärde största, och väldigt unga befolkning (50 % är yngre än 30 år) är den inhemska marknaden mycket attraktiv för företag och investerare, inte minst för East Capital som gillar att investera i konsumtionssektorer och ekonomier där det finns en växande medelklass. Bland våra senaste investeringar finns en snabbt växande matproducent och en telefonåterförsäljare. Med en BNP per capita på 3400 dollar är Indonesien fortfarande ett land med enorm potential, och med mycket låg marknadspenetration av varor och tjänster.

Däremot är bilden mer utmanande när det gäller landets makroekonomi. Jokowi behöver snabbt agera på några akuta områden, såsom utfasningen av statliga bränslesubventioner. Idag står dessa för 13,2 % av den årliga statsbudgeten (23,1 miljarder dollar). En minskning av subventionerna skulle minska det fiskala underskottet (på 2,5 %), liksom handelsbalans- och bytesbalansunderskott. Idag är Indonesien nettoimportör av olja och är starkt beroende av olja för sin energimix. För att inte påverka den allmänna konsumtionen alltför kraftigt negativt behöver dock prisökningen ske gradvis. Förutsättningarna för en prisökning är gynnsamma nu, eftersom de globala oljepriserna är låga.

Ytterligare ett akut område — som märks tydligt när man som resenärer sitter fast i Jakartas långa bilköer, eller blir utan mobiltäckning utanför de större städerna - är behovet av satsningar på infrastrukturen, som idag bara utgör 2,5 % av BNP. Infrastrukturen var en av huvudfrågorna som diskuterades under World Economic Forum i Sydostasien, där jag närvarade i Manilla under maj. Storstadsområdet Jakarta som går under namnet Jabodetabekjur med sina 28 miljoner invånare har exempelvis ingen tunnelbana. Investeringar i infrastruktur — som skulle kunna finansieras av minskade energisubventioner — är inte lätta att driva igenom om regeringen samtidigt vill bekämpa korruptionen. Men om Jokowis team lyckas hantera båda frågorna, skulle det få en formidabelt positiv  påverkan på landets produktivitet.

Den tredje prioriteringen för Indonesien, ur ett mer långsiktigt perspektiv, är att försöka diversifiera sin export, bort från råvaror, mot större andel förädlade produkter. Idag består cirka 65 % av exporten av råvaror, vilket gör landet sårbart.

Hittills i år har det gått bra för indonesiska aktiemarknaden, med en uppgång på 20 %. Den sjönk dock under de politiska oroligheter som rådde före presidentvalet och när valresultaten i efterhand ifrågasattes. Den indonesiska marknaden och den indonesiska rupiahn är ganska sårbara för de globala likviditetsåtstramningar som vi nu ser. Vi minskade dock våra positioner vid rätt tillfälle och överväger nu att snart öka dem igen.